Står vi inför Autonets födelse?

När webben börjar agera i stället för att informera

När min vän och kollega Karl Fridlycke sammanfattade sina tankar kring Clawdbot och rörelsen som följer i dess spår, öppnades en ny tankevärld hos mig. Hans beskrivning av hur agenter fortsätter arbeta långt efter att vi själva loggat ut från skärmen fick mig att fundera utifrån min roll som UX Designer: vad händer egentligen när vi börjar delegera, inte instruera?

När agenten blir arbetskamrat, inte verktyg

Karl beskriver hur automatiserade AI agenter kan ta emot uppgifter, driva dem framåt och ta egna initiativ baserat på kontext i sin blogg på Sogeti.se, inte för att tekniken är ny, utan framför allt för att efterfrågan på minskad digital friktion äntligen blivit synlig på riktigt.

Väldigt förenklat skulle jag kunna likna det vid precis som du kan sätta regler hur vissa mail kan sorteras automatiskt i din inkorg kan hela din arbetsdag förstärkas med tänkande och agerande system. Hur långt du ska ta det är egentligen upp till dig. Ett möte med kollegor som sätter upplägget för ett projekt, och när mötet är klart så fortsätter systemet jobba enligt det ni bestämde. Ett nytt projekt inom en redan satt arkitektur kräver inte större uppstart än ett klick på Okej-knappen.

AI system rör sig från reaktiva co pilots till autonoma aktörer som inte bara stödjer vårt arbete utan utövar faktisk agency i vår digitala miljö.

Från internet till autonet: när webben börjar göra jobbet själv

Det som verkligen fångar mig är hur detta kommer förändra vårt sätt att använda webben. Webbläsaren har under tre decennier varit människans primära verktyg för problemlösning. Men vad händer när systemet, dvs din dator, din mobil, din AI-agent, kan navigera, klicka, beställa, boka och sammanställa åt dig? Inte för att du bett om du, utan för att du behöver det!

Det många nu beskriver en digital framtid där intelligenta automationslager, 3D miljöer och AI drivna ekosystem suddar ut gränsen mellan vad vi skapar och vad systemen bygger åt oss i bakgrunden. Webben blir ett operativt landskap snarare än ett destinationsbaserat informationslager.

I det ljuset känns ”autonet” inte alls som ett överdrivet begrepp. Det är en naturlig evolution: ett internet som agerar snarare än informerar. Och för min skull, som gammal Transformers-fan, så kan vi väl då även döpa dessa autonoma agenter till Autobots!

UX när användaren inte längre är ensam om att använda interfacet

Som designer av användarupplevelser så väcker allt detta en fråga hos mig. Vem är egentligen användaren i en framtid där lika mycket trafik kommer från autonoma agenter som från människor?

En annan vän och Labs-kollega Jonas Hultenius skriver om detta på Sogeti Labs, där gränssnitt i dag byggs för människor, men konsumeras redan av AI system som försöker tolka semantik, arkitektur och signaler som aldrig var avsedda för dem. Vi designar nöjesparker för vuxna trots att barnen redan springer runt där och försöker få plats på åkattraktionerna. Autonet kommer kräva en UX för Ai, en AIX. Eller AI-as-User-approach. Där UX design inte längre handlar om användarens flöden. På ”autonet” måste agentens upplevelse vara lika genomtänkt som användarens.

Delegation som standard: När arbetet fortsätter utan dig

I Fridlyckes inlägg betonas skiftet från “prompt → response → done” till istället fokusera på “delegate → supervise → review”, en mental modell som kommer kräva minst lika mycket förändring i mindset och organisationer som i tekniken i sig.

Det innebär att användaren inte längre är primär utförare utan att systemen faktiskt driver arbete framåt över tid. Att vår roll glider mot att sätta mål, gränser och kvalitet där ”arbetsdagen” inte längre är begränsad till vår egen kognitiva bandbredd. Och i långa loppet, att människan till slut riskerar att spela ut sin egen roll…?

Så vad vill vi uppnå, och hur?

Tekniken verkar inom räckhåll. Frågan blir då inte om vi kan bygga ett autonet, utan hur vi vill bygga. Och varför?

Som UX designers måste vi ställa frågor som “Vem är det som behöver detta?”, “Vad vill vi uppnå med lösningen?”. “Vilka mål ska agenten sträva mot när användaren inte tittar?”, “Hur uttrycker vi intention på ett säkert, begripligt och kontrollerbart sätt?”. “Vad händer med ansvar, tillit och transparens i en värld där ”systemet gjorde det åt mig”?”…

Jag har dock inte kommit så långt i mina funderingar att jag har svaren, bara fler frågor. Hur vill du att din tågbiljett ska beställas? Hur vill du hitta inspiration till ditt nya kök, och hur vill du känna kontroll över beställningen av det köket? Hur vill du ta del av nyhetsflödet?

Vad talar emot autonet då?

Vi kan stå inför internets kanske mest fascinerande evolution hittills. Från ett globalt informationsnätverk till ett autonomt operativsystem för vardagen. Från surf till delegation. Från interaktion till intention. På liknande sätt som vi SEO-anpassat webben för algoritmer måste vi börja bygga digitala världar både för människor och för de digitala agenter som representerar dem.

Det enda jag ser som en faktor som talar emot autonet är just efterfrågan, användarens förväntan. Uppenbarligen finns det användare som vill ha ett autonet, som t o m investerar både pengar och sin egen e-säkerhet i betaversioner. Men håller massan med? Själv var jag en del av metaverse-hypen, och såg den självklara potentialen i att föra över den tråkiga 2D-upplevelsen på en skärm till en omslutande och immersiv VR-upplevelse. Men det tyckte inte massan. Frågan är vad ett autonomt internet har för framtid, det återstår att se.

Jag är nyfiken på vad du tänker.

Kommer autonet ta över det internet är i dag? I så fall, vilka delar av webb-upplevelsen tror du förändras först?