Innovativa lösningar som driver ditt företag framåt
Kundnytta i praktiken och skräddarsydda helhetslösningar
Våra experter delar med sig av sina kunskaper och trendspaningar
Din framtid kan finnas hos oss
Lär känna oss som företag och vad vi har att erbjuda
Skriv in nyckelord för att söka på webbplatsen. Tryck enter för att skicka.
Generativ AI
Cloud
Testing
Artificiell intelligens
Säkerhet
June 08, 2026
Vi säger ofta att skolan ska fostra självständiga, ansvarstagande och demokratiska medborgare. Människor som kan tänka kritiskt, väga olika perspektiv och ta ansvar även när regelboken tar slut.
Men allt oftare har jag börjat ställa mig en obekväm fråga: är det verkligen omdöme vi tränar i praktiken – eller tränar vi framför allt lydnad? Det här är inte en fråga om läroplaner eller ambitioner. Det är en fråga om vardag. Om språk. Om system.
Under det senaste året har jag arbetat med något jag kallar HumanITet. Det är inte ett färdigt ramverk i traditionell mening, utan snarare ett experiment – nästan som en konceptuell konstinstallation.
Grundidén är enkel: Vad händer om vi tränar AI‑system i att uppmärksamma värdighet, perspektiv, proportionalitet och maktbalans – och sedan använder dem som speglar för hur vi människor själva uttrycker oss och fattar beslut?
Inte för att AI ska bli domare. Utan för att den ibland kan vara mer konsekvent i sitt människofokus än vi själva, just eftersom den inte har samma vana att luta sig mot ”så här brukar vi göra”.
HumanITet används för att analysera språk och strukturer – inte för att avgöra om något är rätt eller fel, utan för att synliggöra vilken människosyn ett system tränar.
Som ett tankeexperiment använde jag ett helt vanligt nyhetsbrev från en skola som analysobjekt. Ett välmenande, informativt och effektivt brev – precis sådant som formar vår vardag.
När man läser det genom en HumanITet‑lins börjar vissa formuleringar sticka ut.
Till exempel uppmaningen att elever behöver vara mer försiktiga med sina datorer, och att vårdnadshavare bör prata hemma om att datorn är ett arbetsredskap som man lånar av skolan.
Eller påminnelsen om att de bästa parkeringsplatserna är reserverade för skolans personal, och att elever därför hänvisas till andra platser. Inget av detta är orimligt. Det är inte reglerna i sig som är problemet.
Det intressanta är hur de kommuniceras.
Låt oss ta två formuleringstyper ur detta till synes helt vanliga skolnyhetsbrev och låta detta fungera som en spegel. Inte för att peka ut fel, utan för att synliggöra vad vi tränar i praktiken.
Så här kan det låta (och låter ofta):
Vi har noterat att en del elever är oförsiktiga med sin utrustning. Datorn är ett viktigt arbetsredskap som man lånar av skolan, och det är viktigt att vara rädd om den. Vi ber er prata hemma om detta.
Budskapet är rimligt. Men sättet det kommuniceras tränar främst lydnad. Eleven får veta vad som gäller, men inte varför detta är viktigt i ett större sammanhang. Relationen är tydlig: skolan äger, eleven lånar, eleven korrigeras.
Samma budskap, uttryckt i HumanITet‑anda, skulle kunna låta så här:
Datorn är ett gemensamt arbetsredskap som många är beroende av för sitt lärande. Hur vi använder och tar hand om den påverkar inte bara oss själva, utan även andra elevers möjligheter. Vi vill därför gärna hjälpa elever att utveckla ett gemensamt ansvar kring utrustningen – och tar gärna dialog om det behövs stöd eller förtydliganden.
Här tränas något annat.
Eleven bjuds in till resonemang. Ansvar kopplas till konsekvenser för andra. Det finns en öppning för dialog. Detta tränar omdöme, inte bara efterlevnad.
Så här kan det låta:
Eftersom platserna i första hand är till för skolans personal hänvisas elever med EPA eller mopedbil till att parkera längs långsidan istället för på de markerade rutorna.
Återigen: rimligt. Praktiskt. Effektivt.
Men under ytan tränas en tydlig hierarki: vuxnas behov är självklara, elevers behov anpassas.
Samma budskap, om vi vill träna omdöme, skulle kunna gestalta sig så här:
Vi har begränsat antal parkeringsplatser på skolområdet, och flera olika behov som ska rymmas. För att vardagen ska fungera för alla har vi valt att prioritera personalens parkeringsbehov närmast skolan, och hänvisar därför elever med EPA eller mopedbil till andra ytor. Om detta skapar problem i praktiken vill vi gärna fånga upp dem tillsammans.
Här synliggörs att:
Det är inte mindre tydligt. Men det är mer mänskligt.
Skillnaden handlar inte om snällare språk. Inte om mindre regler. Utan om vilken förmåga vi tränar. När vi kommunicerar på första sättet tränar vi lydnad: ”Så här är det. Anpassa dig.”
När vi kommunicerar på det andra sättet tränar vi omdöme: ”Så här har vi resonerat. Nu är du en del av sammanhanget.”
Det ena skapar efterlevnad. Det andra skapar ansvar.
Därför att barn inte bara lär sig av vad vi säger – utan av hur vi säger det.
Språk är inte neutralt. Språk tränar sätt att vara människa i system.
Och om vi menar allvar med att skolan ska fostra demokratiska samhällsmedborgare, då måste även de mest vardagliga texterna bära den ambitionen.
Vad är det för skillnad då mellan lydnad och omdöme – och varför är det väsentligt att förstå denna skillnad?
Lydnad tränas när regler presenteras utan sammanhang. När instruktioner ges utan värdegrund. När makt och prioriteringar framstår som självklara och odiskutabla.
Omdöme, däremot, tränas när vi synliggör avvägningar. När vi förklarar varför regler finns. När vi visar att behov kan stå i konflikt – och att dessa konflikter kräver resonemang, inte bara efterlevnad.
I vardagsspråket i många organisationer – även i skolan – dominerar ofta det första. Inte av illvilja, utan av vana och effektivitet.
Men språk tränar. Struktur tränar. System tränar. AI tränar.
Jag skrev nyligen detta om outliers:
Outliers är berättelser om det som inte ryms i rutorna. Det som går sönder när vi mäter fel saker. Det som gör ont när systemet inte är byggt för hela människan. Det som avslöjar de mönster vi annars inte ser. Det vi måste våga lyssna på om vi vill bygga något bättre.
Förra året pratade jag med en engagerad SO‑lärare på ett av mina barns skolor. Han beskrev hur intressant det är att diskutera filmen Schindler’s List med högstadieelever – och särskilt scenen med flickan i den röda rocken, en sido-karaktär som står ut i en annars helt svartvit film.
I de samtalen blir flickan plötsligt en outlier.
Inte för att hon är statistiskt ovanlig, utan för att hon bär med sig en berättelse som systemet har reducerat till brus. Hon är inte bara ett ljus i det svartvita – hon är ett perspektiv som kräver att bli sett.
Och det avgörande i scenen är inte flickan ensam. Det är mötet.
Hennes berättelse förenas med betraktarens blick. Ett omdöme uppstår i skärningspunkten mellan systemet och människan.
Det är så outliers fungerar.
När ett system inte ger plats för berättelsen blir människan osynlig. När berättelsen väl får fäste avslöjas systemets begränsningar.
I vardagens system – skolan, organisationer, myndigheter – blir de som inte passar in vår tids outliers: de som ifrågasätter, slarvar, inte orkar, tänker annorlunda.
Inte för att de är problem. Utan för att systemen inte är byggda för att möta deras perspektiv.
Barn och unga formas inte i teorin. De formas i praktiken.
De som tränas i lydnad blir ofta vuxna som:
De som tränas i omdöme blir oftare vuxna som:
När dessa barn blir yrkesverksamma möter de kunder, patienter, brukare, medborgare. De bygger system, fattar beslut och utvecklar teknik.
Och när någon hamnar i kläm uppstår skillnaden:
‘Regler är regler.’ – eller – ‘Låt oss förstå situationen.’
Det här är inte en kritik av skolan. Inte av lärare. Inte av enskilda beslut.
Det är en fråga om riktning.
Om vi tränar lydnad i vardagen men hoppas att omdöme ska uppstå av sig självt, då lämnar vi en av våra viktigaste samhällsförmågor åt slumpen.
Barn är inte dumma. De märker diskrepansen mellan det vi säger och det vi gör. Så plocka upp en outlier, en skrivelse, ett brev, ett email eller uttalande från någon, gör det till en outlier, berätta hur det kan uppfattas utifrån olika perspektiv och fundera på hur språket formar oss och våra relationer och strukturer mellan varandra.
Frågan är inte om skolan tränar något. Frågan är vad.
Quality Engineering & Testing Expert/ SogetiLabs Lead, Sweden
