Systemets logik – Det vi kallar brist på omdöme kan vara något helt annat

Det slog mig i ett samtal nyligen.

Vi satt och försökte förstå varför vissa situationer gång på gång landar fel, trots att människorna i rummet egentligen vill göra rätt. Det fanns inget tydligt fel att peka på. Inga uppenbart dåliga intentioner. Ändå blir resultatet…inte särskilt bra.

Det är lätt att i sådana lägen börja prata om individer. Om kompetens. Om attityd. Om vilka som “har omdöme” och vilka som inte har det. Men jag börjar fundera på om vi ofta letar på fel ställe.

---

Jag tänker allt oftare att omdöme kanske inte primärt sitter i individen. Utan i systemet. Eller mer precist: i relationen mellan individen och det sammanhang hon befinner sig i. För betraktar vi hur människor faktiskt beter sig i organisationer, så framträder ett ganska konsekvent mönster.

Vi gör det som framstår som rationellt i stunden.

Om systemet belönar kortsiktiga resultat, blir kortsiktighet rimligt. Om avvikelse skapar friktion, blir det ofta rationellt att anpassa sig. Om det kostar att stanna upp och tänka efter – i form av ifrågasättanden, konflikter eller osäkerhet kring vad som händer om vi tappar tempo – då blir det också rationellt att låta bli.

Inte för att vi inte kan. Kanske snarare för att det inte riktigt finns utrymme för det. I den typen av system blir lydnad ofta det mest rationella valet. Och det vi sedan tolkar som “brist på omdöme” kan i själva verket vara just det – en konsekvent anpassning.

---

I och med detta sätt att se det förändras också frågan. Den blir inte längre: Hur får vi människor att bli bättre?

Utan snarare:

Hur skapar vi sammanhang där det faktiskt blir rationellt att använda sitt omdöme?

Det kan verka som en liten förskjutning. Men den förändrar var vi lägger fokus. För vi kan inte styra hur människor agerar i varje enskild situation. Men vi kan påverka vilka val som upplevs som möjliga – och rimliga.

När flera perspektiv får lov att finnas parallellt förändras vad som får yttras. När det finns utrymme att stanna kvar i det som inte är färdigt så kan vi förändras i hur vi tänker. När människor inte behöver välja mellan relation och ärlighet, förändras samtalen.

---

Det är sällan tydligt när det sker. Inga stora skiften. Inga dramatiska förändringsprogram. Men över tid händer något. Det som tidigare var svårt att uttrycka blir lite lättare att sätta ord på. Det som tidigare kändes riskabelt blir något man vågar pröva.

Det som tidigare avfärdades snabbt som en oönskad avvikelse får ibland ligga kvar en stund till. Det är just då något börjar ta form. Inte som ett enskilt beslut. Utan som en organisk förändring i hur vi kollektivt förstår det vi står i – tillsammans.

---

Samtidigt finns det något vi ofta underskattar. För även om vi förändrar systemen, bär människor med sig erfarenheter från det som varit – som ett kollektivt minne. Om det länge har varit riskabelt att tänka själv, så försvinner inte den reflexen över en natt.

Vissa kliver fram direkt. Andra avvaktar. Båda reaktionerna är i grunden rationella – de bygger bara på olika erfarenheter. Det är viktigt att förstå att båda berättar något viktigt om det system de verkar i.

---

Det finns något både utmanande och hoppfullt i det här perspektivet.

Utmanande – eftersom det skiftar fokus bort från enkla förklaringar om individer.

Hoppfullt – eftersom det visar att förändring inte alltid handlar om att kräva mer av människor. Utan om att skapa förutsättningar där det som tidigare var svårt – gradvis blir möjligt.

Där det inte längre är ett risktagande att stanna upp. Där det blir rimligt att ifrågasätta. Och där skillnader i perspektiv inte behöver leda till att relationer bryts. Så att det som en gång var ett risktagande så småningom blir det mest rimliga valet.

---

Kanske är det först då som något mer hållbart kan växa fram. Inte genom att vi försöker få alla att tänka lika, utan genom att vi skapar utrymme där vi får lov att tänka olika tillsammans. Även när det skaver.

Kanske är det också här som något större börjar skifta – i små, nästan omärkliga steg.

När allt fler delar av våra organisationer börjar stödjas av, eller delegeras till, autonoma system förändras inte bara tempot eller effektiviteten. Detta har potential att förändra själva spelplanen för vad vi uppfattar som rationellt.

Beslut kan fattas snabbare. Mönster kan identifieras tidigare. Handling kan ske utan att någon människa aktivt tar initiativet. I ett sådant landskap räcker det inte längre att fråga vad systemet gör.

Frågan blir snarare:

Vad händer med våra organisationer när systemen börjar agera?

Vilket utrymme lämnar det för mänskligt omdöme – och hur designar vi de utrymmena, så att de faktiskt finns?

---

Du har precis läst artikel fyra av fem. Här nedan hittar du mer läsning ur artikelserien. Och du, har du frågor är det bara att du höra av dig till mig. 

Del 1: Tränar vi omdöme – eller lydnad? 
Del 2: Att träna omdöme
Del 3: Systemets reaktion